2010
Publicerad den 16 mars 2010.
Publicerad den 16 mars 2010.
"Cormac McCarthys uppmärksammade roman "The Road" präglas av djupaste dystopi med en fullkomligt bedövande, nattsvart framtidsbeskrivning. Vid filmatiseringen (2009) fick det i boken endast underförstådda sitt kärnfulla uttryck: "The End of Civilization".
Timothy Crisp (f. 1981) anknyter till undergångstematiken med en serie hinterglasmålningar på Gallery Niklas Belenius. Utställningens undertitel är "The End of the World" och verken bär namn som "The End of Nature" och "The End of Construction". Om kongenialiteten med McCarthys roman är avsedd eller ett rent sammanträffande skall jag låta vara osagt. I utställningens "programförklaring" nämns specifikt vattenkatastrofer, tsunamin och den mytomspunna malströmmen. Inget av detta har någon direkt motsvarighet i McCarthys roman.
Det kan påminna om de dramatiska filmsekvenserna som kablades ut över världen efter tsunamikatastrofen i Indiska oceanen, 2004. Samma osannolika mix av husdelar, träd och möbler i ett tillsynes oändligt strömmande vattenflöde. Och samma förtvivlade insikt om människans totala vanmakt.
Men mitt i denna dystopiska presentation brinner också ett målarhjärta. Timothy Crisp kan inte låta bli att, närmast formförälskat, frambringa de finaste detaljer och de mest utsökta enskildheter i de fallande tingen och människorna. Ingen rörelserelaterad oskärpa är pålagd, vilket skapar en känsla av närmast orimlig saklighet mitt i kaoset. Bilderna är som frysta ögonblick av den totala undergången."
//Stockholm 2010-03-16 © Leif MattssonTimothy Crisp (f. 1981) anknyter till undergångstematiken med en serie hinterglasmålningar på Gallery Niklas Belenius. Utställningens undertitel är "The End of the World" och verken bär namn som "The End of Nature" och "The End of Construction". Om kongenialiteten med McCarthys roman är avsedd eller ett rent sammanträffande skall jag låta vara osagt. I utställningens "programförklaring" nämns specifikt vattenkatastrofer, tsunamin och den mytomspunna malströmmen. Inget av detta har någon direkt motsvarighet i McCarthys roman.
Det kan påminna om de dramatiska filmsekvenserna som kablades ut över världen efter tsunamikatastrofen i Indiska oceanen, 2004. Samma osannolika mix av husdelar, träd och möbler i ett tillsynes oändligt strömmande vattenflöde. Och samma förtvivlade insikt om människans totala vanmakt.
Men mitt i denna dystopiska presentation brinner också ett målarhjärta. Timothy Crisp kan inte låta bli att, närmast formförälskat, frambringa de finaste detaljer och de mest utsökta enskildheter i de fallande tingen och människorna. Ingen rörelserelaterad oskärpa är pålagd, vilket skapar en känsla av närmast orimlig saklighet mitt i kaoset. Bilderna är som frysta ögonblick av den totala undergången."
Publicerad: 25 mars 2010, 17.11
//Katarina Wadstein MacLeod
2009
2008
Publicerat: 2008-06-01
2006
Publicerat: 14 December 2006
"Redan efter några timmars läsning av bild- och textantologin 'Autistisk kilskrift' (Styx förlag 2006), utgiven av nätverket med samma namn, slängs jag över relingen. Efter mig kastas modernismens orsakskedjor och postmodernismens dekonstruktioner, en tanke i taget-bestämmelsen och daltandet med människans dunkel. Plaskande bland bokens energiska ordkaskader och nerviga teckningar letar jag efter något att hålla mig i. Det tar en stund. För hos nätverket Autistisk kilskrifts närmare fyrtio författare och konstnärer syns till en början inga fasta hållpunkter. I deras deliriska tankeexperiment har idén om alltings konstruktion skruvats åt så hårt att inte ens det trygga tvivlet kvarstår. Här finns ingenting bestämt att bestämma sig för, respektera eller lägga på minnet. Bara sammansatta och brusmottagande människor med brustna ursprung och oräkneliga dimensioner. Ett deppigt budskap om inte nätverkets mission tycks vara att förvandla blytungt till guld. Inga manifest utan ärende. Till skillnad från postmodernisternas dekonstruktörer söker Autistisk kilskrift den osammanhängande människans specifika logik. Med papper och penna letar man i klustrens mönster efter linjernas läckage och brusets ordnade tillfälligheter. Metoden är den oläsliga autistiska kilskriften med namn efter såväl surrealisternas automatism som anarkisternas tidskrift - och med handen utsträckt mot alla personer med en eller annan funktionsobalans i sina svårdiagnosticerade hjärnor. Gåtornas mångtydiga lösningar och undslippandets jubel räcker långt som syre för svindlande poesi (Christian Andersson och Mattias Forshage) och vackert överlastade filosofiska prosatexter. Olof Pettersson och Timothy Crisp nöjer sig inte med att förklara människan som ett illusoriskt spöke skapat av andras definitioner. Det är spökets stringens man vill åt. Om bokens texter låter mig skymta detta "glasbitarnas oöverlagda samspel" är skärpan svårare att finna i nätverkets konstbilder. På Bel Art Contemporarys utställning förvandlas kilskriftens öppna plats till ett trevande mellanrum med alltför många krafsiga och konventionella verk. Med några lysande undantag. Som Leif Elggrens teckningar 'Fysiologiska frekvenser'. När han mjukt och medialt lägger sin kulspetspenna mot papperet förstår jag den mänskliga varelse som rörelsen vill framkalla. En människa fast i strukturen och lös i konturen. Leif Elggren nystar upp hennes känseltrådar som tätnar när hon oroas och tunnas ut när hon lyfter och landar, i sig själv eller i andra. Så tecknar inga spöken. Så ritar bara en person med vetskap om människan som bortförklaringarnas mästare och de goda skälens uppfinnare."
//Jessica Kempe
//Jessica Kempe
AFTONBLADET
Publicerat: December 2006
"Nya Galleri Niklas Belenius lokaler en halv trappa ner på Ulrikagatan i Stockholm räcker knappt till för allt man vill visa, det är knökfullt med konst. Avtrycken från människans fantasier, maror, drömmar och psykoser är temat för utställningen Autistisk kilskrift som också är en mastig bok på drygt trehundra sidor. Ett myller av trådar, grenar, sladdar, linjer, spröt och stänger – allt som låter sig avtecknas som märken eller emblem mot bakgrunden, som ger associationer till en ursprunglig textvärld. Ett kratsande, rivande i underlaget för att sätta spår. Tecknet som det ultimata andra, det som bekräftar gränsen mellan kropp och omgivning. Men också människan själv är ett tecken, hennes upprätta korslika gestalt med dess på en gång schematiska och unika karaktäristik. Öga, näsa, mun, öron, hår och hals. Stina Stigells porträttserie Gänget balanserar mellan typgalleri och vänporträtt, spelar på den omedelbara känslan av att känna igen. Hur det spritter till av igenkännande i folkvimlet: där är ansiktet som sticker ut ur mängden, som antingen är intimt förknippat med din vardag eller bara oavbrutet reproducerat, Kända anleten: Freud, Trotskij, Che Guevara far förbi i bakhuvudet. Rastrerade varumärken. Utseenden: unika och allmänna.Tecknandet, pennans vindlingar över pappret upptar en central plats. Leif ElggrensFysiologiska frekvenser är darrhänt skisserade gestalter som tycks hänga på en skör tråd i rymden. Niklas Nenzén detaljerade tuschvärldar är utförda med en närmast gammaldags noggrannhet som för tankarna till Albrecht Dürer. Han är på något vis representativ för den trendlöshet som kännetecknar de medverkande. I boken utgiven av Styx Förlag blir det än mer tydligt hur den undersökande praktiken kommer före ängslig karriärism. Man har samlat sina verk i ett laboratorium för att åstadkomma något gemensamt. Allt är ett flöde som pågår, utan signaturer eller curriculum virae. Risken för inkrökthet är förstås överhängande, somligt känns väl internt. Men det slår mig hur pass mycket bra texter som finns i volymen. Suggestivt, vacker och nyskapande poesi, som visar att det pågår ett livligt alstrande vid sidan av huvudfåran. Att sedan lyssna på dem medföljande cd:n med text- och ljudkompositioner öppnar ytterligare en dimension i det monstruösa projektet."
//Camilla Hammarström
"Mörkt lycksalig bok av hårdingdoldisar som tar sig rätten att möblera om i universum." //Aase Berg
"Autistisk Kilskrift (Styx, 2006) — a playful exploration of radical thanatology" //Kim West